Christoffer Gullander
avslutningsbetraktelse från filmen
"50 år med fiskgjusar"

Foto: Göran Johansson

Om vintern ser jag snöflingorna falla och tänker på hur varmt och skönt fiskgjusarna har det nere i Afrika. Min längtan efter deras återkomst får mig att åka ut till den isbelagda sjön där det snötäckta boträdet från den gångna säsongen står ute på ön. Det är alldeles tyst, förutom några korpar som flyger över skogen. En vintervärld i svart och vitt. Jag saknar fågelsången, dofterna och färgerna. Jag saknar fiskgjusarna.

Jag bidar min tid och helt plötsligt är det bara som att allt händer samtidigt. Våren kommer och jag tar mig ner till sjön och hoppas. Tiden stannar just där och då, när två storlommar småpratar och ropar samtidigt som de simmar förbi på några meters håll, livligt ackompanjerade av ropen från årets första fiskgjusar. Jag får gåshud och släpper in knott i munnen utan att tänka på det. De har klarat ännu en resa från Afrika tillbaka till boplatsen. Så här års kan jag inte vara hemma. Det finns något som drar mig ut. Ett skådespel som få upplever under ett liv. Fiskgjusarna letar mat åt sina ungar som tigger från boet under varma sommardagar. Jag ser de skickliga jägarna slå gädda, abborre och braxen med en precision som vässats fram till perfektion genom tusentals år av evolution. Det här är på djupet. Naturen regisserar en gratis föreställning. En onumrerad stubbe är min plats. Allt detta hade fått en femma av vilken recensent som helst.

Fiskgjusen är något unikt. Den är både örn, vråk, falk och hök i samma fågel. Vi talar inte samma språk, men jag tror att vi någonstans förstår varandra. Hösten kommer och de flyger söderut igen. Jag går bland fallna höstlöv och vet att fiskgjusarna kommer tillbaka nästa år igen. För de är en av orsakerna till att livet är värt att leva.

© 2020 Göran Johansson - Halmstadfoto.com -  goran.johansson@halmstadfoto.com